Uppståndelse

Fastän det gått längre än tre månader, och inte tre dagar som i det mer kända fallet. Dock bättre sent än aldrig, och inom  ramarna av 2014 dessutom.

Hösten och förvintern har kommit och gått. Har varit flera lyckade perioder, och en lite mindre lyckad här på slutet tack vare en ömmande akillessena. Inget att leka med. Efter stömbehandlingar, massage, LPG och rehab konstaterade jag att den bästa kuren var två par nya lenkkare. Lenkkare för att det är så de heter enligt mig. Joggingskor låter bara fånigt. Sneakers är någonting man har på fritiden. Men annars då? Ja träningen har gått bra. Har varit den hösten då jag tagit steget in i vuxenlivet. Som idrottare då (mentalt är jag inte äldre än 21). Vi har med tränaren luskat fram ett, tills vidare, väldigt lyckat koncept för vilken rytm i träningen som passar mig. Mycket har handlat om att balansera styrketräningen och i den har vi tagit med mycket mer variation än tidigare gällande träningarnas syften. Det har visat sig fungera mycket bra i ljuset av de resultat jag hunnit få till stånd i olika hopp-tester, samt ett starkt bevis då jag igår tangerade personbästa i 3 reps och 1 rep i frivänd. Som jag satte som tre kilo tyngre förra säsongen. Som lätt i kroppen och till sinnet är det också lättare att slipa på de tekniska detaljerna. Och det har gått bra! Väntar med spänning på hallsäsongen som får fungera som en liten måttstock på hur det egentligen står till.

Om träingen har gått bra är det inte alls vad som kan sägas om mitt studerande. Tog mig an en lite för stor mängd studier och i ett skede kändes det riktigt jobbigt, men tog mig igenom, om inte med äran i behåll så med darr på ribban - bra nog för mig. Hur som helst har jag bestämt mig för att ta en paus i studierna och ge mig in på ett litet sidospår. Ska bli spännande att se vart den leder. Har slösat bort tillräckligt av mina studiestödsmånader på strökurser hit och dit. För första gången på länge ser jag faktiskt fram emot någonting annat än sommarens tävlingar. Framtiden vår visa hur det går. Till näst blir det SFI-läger i Kuortane (inget vidare nyårsfirande för min del, börjar väl bli gammal).

Som en liten påminnelse. Bara fem år kvar till "året":

Gott Nytt År 2015!

//OY

Summa summarum

Tävlingssäsongen 2014 är klappad och klar, eller den har egentligen varit det redan i tre veckor. Råkade ut för ett lindrigt missöde i stavhoppet då jag kom ner på hårt och fick en lindrig krosskada i hälen. De som har erfarenhet av den här sortens skador vet att det inte egentligen är fråga om någonting stort, men att det tar väldigt länge att läka helt. Fick en lätt början i höjdhoppet i Kalevan Kisat och efter olyckan visade magnetröntgen att det inte är någon vits att tävla mer i sommar. Blev alltså tid att blicka framåt och få sig i skick till nästa träningssäsong. Synd att den kom för hade precis dagen innan hoppat mina två bästa hopp med den nya staven och gjort säsongsbästa. Hade dessutom fått under en riktigt lyckad längdträning som lovade väldigt mycket. Blev tyvärr aldrig av att visa vad jag kunde ha presterat. Hade liten plan på att springa 400m häck även denna säsong, men det fick jag också släppa.

För att summera säsongen går jag tillbaka till medlet av maj då jag kom hem från vårens träningsläger. Jag väntade mig en super sommar, vinterns långa hårda träning började äntligen synas där den borde - på banan. Vet inte hur mycket vinterns mykoplasma inverkade på att det tog så otroligt länge innan jag började ha koll på vad det var jag egentligen sysslade med, men det är onödigt att gräma sig över det när det ändå gick helt okej jämfört med hur det sett ut tidigare vintrar. Var i mitt livs form fysiskt sett hela sommaren, men framför allt ett par veckor innan jag gjorde min första mångkamp och insjuknade. Efter det kom jag aldrig riktigt tillbaka till samma flyt jag hade haft innan. Som efterklok hade det kanske varit bäst att lämna emellan Europa Cupen, men det är ju ett hedersuppdrag och en självklarhet att åka om man inte direkt ser att det ligger en hälsorisk där. Hade jag inte tävlat där hade jag i alla fall fått en månad tid att hitta tillbaka till vårformen. Eftersom varje mångkamp är ungefär en hel månads projekt blev tiden emellan där jag kunde påverka någonting konkret lite väl knapp. De största bekymren låg ju inte i fysiken, utan i den tekniska ojämnheten. 

Om man tar en titt på raden personbästa här till höger kan man se att jag ändå gjort sex personbästa den här säsongen, så något större misslyckande har det ju inte varit fråga om, men det kunde ha gått så mycket bättre. Mest glad är jag över att äntligen ha kravlat mig under 50 sekunder på banvarvet. Så egenskaperna har det bevisligen inte varit något större fel på, men i själva mångkamperna ville det sig inte. Trots det var alla mina tre mångkamper bättre än förra säsongens nästbästa efter U23 EM. Hade jag kommit in i samma flyt som jag gjorde i Tammerfors i fjol hade det varit intressant att se vilka poäng jag hade landat på. Den här sommaren var det just flytet som saknades. Mest besviken är jag över att jag inte ens kunde fortsätta min rad på att varje sommar bättra på mina mångkampspoäng och att jag fortfarande är en medelmåtta på närmare 7000 än 8000. Men trots allt, fysiskt sett har jag igen bättre förutsättningar att ta mig an den nya träningssäsongen som inte kommer att bli lika krävande när grundjobbet redan är gjort, utan får mer tid att fokusera på den specifika grenträningen. Så det är ändå med nyfikna ögon jag ser fram emot den nya säsongen, och nästa år kunna visa vad jag egentligen går för. Skulle sitta bra att redan i nästa år kunna stöka undan EM gränsen till Amsterdam 2016 så att jag inte behöver stressa med den sedan senare. 

Önskar er alla en trevlig och, förhoppningsvis lång och varm höst,
OY

Btw kolla in min video på en av mina förebilder som liten som det har varit en ära att lära känna genom åren:

På tröskeln till en boom

Så pass dåligt har det informerats i media hur det gått för finländska mångkampare i början av säsongen så tänkte ta saken i egna händer. Det har inte på länge sett så här ljust ut för finländska mångkampare. I de nordiska mästerskapen som gick av stapeln förra veckoslutet stod de finländska juniorerna för den bästa laginstatsen. Den överlägset hårdaste prestationen stod Elmo Savola för som, i och med sina segerpoäng, seglade upp som alla tiders tvåa i den finländska U20-statistiken sedan man i den klassen övergått till de redskap som används idag. Finns såklart även bättre resultat gjorda av juniorer med seniorernas redskap då man tävlade med dem, men det här är fortfarande det nästbästa resultatet under hela 2000-talet.

Under veckoslutet som gått tävlades det i Tammerfors på Ratina stadion där den traditionella Finland-Sverige-Estland landskampen gick av stapeln. Undertecknad medverkade där utan framgång den här gången. Är självklart väldigt besviken över min egen prestation då förväntningarna var betydligt högre, men en liten tröst är att det här ändå var en 200 poäng bättre inledning på säsongen än ifjol. En annan sak som också är ett tecken på att nivån just nu är högre än på åratal är att jag med mina 7218p inte ens ryms med i landslaget som åker till Madeira för att tävla i Europa Cupens första division. För dem som inte visste har även mångkamparna en Europa Cup, vilket man inte får läsa så mycket om om man inte är lite mer instatt i grenen. Var alltså sämsta finne i Estkampen, vilket är en enorm besvikelse men inget som går att förklara med annat än en misslyckad mångkamp för egen del. Laget är inte utsett ännu, men kommer att tas ut enligt statistiken och där ryms jag tyvärr inte med i år. Så för resten av säsongen återstår det då bara en mångkamp av intresse för min del: Kaleva Spelen i Kuopio i början av augusti om inte, i ett väldigt perfekt scenario jag lyckas kvala in till höstens EM-tävlingar i Zürich. Det kräver att minst lika mycket av allt som gick fel nu måste gå rätt i Kuopio. 

För att återgå till det här med standarden just nu så vill jag plocka fram lite historia och statistik. Med mina lite på 7200 poäng ryms jag alltså inte med bland de fyra som får åka och representera Finland till Madeira, men ett resultat som börjar på 7200 har under 2000-talet räckt till medalj i samtliga finska mästerskap förutom fem stycken, varav fyra var riktigt i början av 2000-talet då Finland hade sin senaste boom inom mångkampen. Ser ut som det jag förutspådde i höstas börjar slå in: att vi är på uppgång. Och man behöver inte vara något geni för att räkna ut att saker har gjorts rätt. Det här är såklart bara ett litet, men betydelsefullt, steg i rätt riktning och jag ser ingen som helst orsak till varför det skulle stanna här. Vi är alla unga och från juniorsidan kommer det flera lovande mångkampare som i framtiden kommer att vara med även på seniornivå. Det har aldrig varit så här många om budet då det drar igång i Kuopio och det är bara att hålla tummar och tår i kors och hoppas att alla kommer friska med och att vädret inte förstör någonting. En jämn och bra tävling bäddar för bra resultat.

//Sibbovargen fortsätter att slicka såren

Calorosas saudações de Portugal

Varma hälsningar från Portugal med andra ord - trots att det är den första regniga dagen här idag. Även den kommer lämpligt i och med att det står vila på programmet. Blev därför lite tid att efter en längre paus uppdatera det senaste här på bloggen.

Efter hallsäsongen återgick jag till mer grundläggande träning och det fanns även lite extra rum för att koncentrera mig på studierna. Den lovande känslan som den sista halltävlingen lämnade i benen fick fortsättning och under hela mars spelade löpningen, frånsett endast några få träningar, bättre och bättre. I stavhoppet lade jag till fyra steg i ansatsen och hoppar nu alltså med 16 steg som möjliggör ett högre grepp och längre stavar som, om tekniken spelar lika bra som med 12 steg, kommer att ge många decimeter i höjd i sommar. Den sista veckan innan avfärden var det dock nära att olyckan var framme om jag inte hade haft tålamodet att anpassa tärningsprogrammet efter att min vad gav ifrån sig ett konstigt ljud under en morgonträning och ömmade de följande dagarna. I och med att jag genast tog emot konsekvenserna klarade sig mig undan med bara några dagar och inte några veckor som det i värsta fall kunde ha blivit.

Den 7.4 reste jag alltså iväg från det våriga Finland tillsammans med 400m häcklöparen Lauri Hassi för att lämna vardagen bakom oss och låta skolarbeten samla sig i en trevlig liten hög. Efter en vecka fick vi sällskap av Lauris bror och min tävlingskumpan Juuso. Befinner mig alltså som bäst i Quarteira i Algarve i Portugal, som är en ny bekantskap för mig efter att de fyra senaste åren belägrat mig i Monte Gordo nära den Spanska gränsen. Vi kommer dock i övermorgon att bege oss tillbaka "hem" till det så välbekanta Gordo för att där genomföra det som återstår av lägret. Som fokus här de första två veckorna har jag haft tekniken i spjut och diskus vid sidan om löpningen. Har fått bra med hjälp av Eduard Hämäläinen (trippel VM-silvermedaljör) i både diskus och spjut samt även en häckträning. Det har varit väldigt givande och jag har stor respekt för honom både som föredetta världsstjärna och som tränare. Det har varit väldigt tursamt när min egen tränare först anländer till Monte Gordo nästa vecka. Gjorde även en spjutträning i grannbyn Alfamar där spjutkastarna håller läger och den gamla spjutgurun Leo Pusa, som alltid är villig att hjälpa till, kom och tittade på mina kast. Feedbacken har varit väldigt positiv från alla håll och det känns som om jag nu börjar vara redo att ta ett större kliv framåt i de långa kastgrenarna i sommar. Över lag har träningen fungerat bra här och miljöombytet har varit förfriskande. Sprang min sista hårda löpträning här igår, vars grundtanke är att mest kontrollera om jag fortfarande är i 4.30 form på 1500m. Nu står det i turen en liten paus i det hårda tränandet för att jag med fräsch kropp ska vara redo för de sista dryga tre veckorna som återstår.

Här ett litet smakprov på hur det, förhoppningsvis, kommer att se ut i sommar - om inte bättre ;)

//OY

Blickarna mot sommaren

Hallsäsongen kom och gick. Den avslutades förra veckoslutet i Jyväskylä där hall-FM i mångkamp avgjordes. Fick med mig min andra FM-medalj på seniornivå (brons) efter min medalj av samma valör i Kaleva spelen 2011. Mångkampen lämnade mycket att önska trots att känslan var den bästa i år. Det mesta fungerade som det skulle men två katastrofinsatser i längdhoppet och på 60m häck gjorde att slutpoängen inte blev så mycket att hurra över. En förbättring från Tallinn såklart, men resultaten gjorde mig inte rättvisa den här gången. Lämnade dock en god eftersmak eftersom det börjar fungera bättre och som min tränare sa efteråt har jag nu ett så stort försprång jämfört med förra året att om jag lyckas slipa formen lika bra som ifjol kommer sommaren att bli väldigt intressant. Serien: 7,27 - 671 - 13,14 - 191 - 8,62 - 460 - 2:45,54 = 5369p.

Om en dryg månad kommer jag att, som ifjol, åka på ett fem veckors södernläger till Portugal. Först i turen för de första två veckorna står Quarteira som kommer att bli en ny bekanskap medan de sista veckorna sedan spenderas i det redan så bekanta Monte Gordo. Monte Gordo har kommit att bli som ett tredje hem efter alla vårar jag varit där. Det är så lätt att komma till en bekant omgivning där man vet precis var man har allting.

Sprang även en lita udda distans för ett par veckor sedan: 300m. Hade oturen att hamna på den första banan så löpningen var väldigt ojämn men sluttiden (37,06) gav mersmak och fick mig övertygad om att mina egenskaper med tanke på 400m är bättre än någonsin. 

En sak från FM veckoslutet som värmde hjärtat var att få se min äldsta tävlingskamrat (Samuli Bryggare) tillbaka i topp form och kamma hem mästerskapet. Vi har i princip vuxit upp på tävlingsbanorna tillsammans och dominerade i tur och ordning mest längdhopp och mångkamp i juniorklasserna. Blev lite nostalgisk känsla att åter igen stå på samma prispall. Våra pappor tävlade mot varandra på 80-talet så man kommer inte undan att vi har ett speciellt band. Känns alltid extra speciellt då vi tävlar mot varandra och jag är säker på att vi inom de närmaste åren kommer att sparra varandra till bra resultat.

Nu tillbaka till tentläsandet. So long

//OY

Som en dans

Rubriken är raka motsatsen till vad jag känner nu. Har sparkat igång en lätt hallsäsong som pågått i cirka tre veckor nu. Det går dåligt där. Är i bra form, men då resultaten uteblir känner man sig allt mer frustrerat trots att hallsäsongen inte är viktig för mig. Gjorde min första sjukamp på tre år detta veckoslut i Tallinn där det för femte året i rad ordnades internationella tävlingar i mångkamp. Har blivit en av de stora halltävlingarna inomhus för mångkampare, bl.a. ett världsrekord har gjorts där av ingen mindre än kungen Ashton Eaton. Även detta år vad USA representerat, närmare bestämt Texas. Världsmästaren från Daegu och silvermedaljören från London Trey Hardee. En grupp brasilier hade också hittat till ett snöigt Estland, tror det var andra gången de såg snö i sina liv. Första gången var ifjol. 

Kändes rätt bra i kroppen och inledningen på mångkampen var hyfsad: 7,28 och årsbästa. Hoppades att längdtekniken skulle fungera bättre än den gjort i mina tidigare tävlingar, men det ville den ju inte. 672 är så man skäms. I kulan lovade uppvärmningen en hel del, första stöten var en typisk osäker säkrande stöt på 12,77 - sedan försökte jag göra resultat. Gick inte som planerat och tror jag stötte 11m båda gångerna. I höjden kändes det åter igen bra i uppvärmningen, var dock förberedd på att det kan bli osäkert eftersom jag bara hoppat tre höjdhopp under den här träningssäsongen. Här hade jag rätt: 186 är inte mycket finare än 672 och 12,77. Pinsamt, men vad gör man.

Dag två inleddes med 60m häck, uppvärmningen kändes hur bra som helst och till och med i tävlingen gick de två första häckarna riktigt bra - sedan blev det armkrok med killen på banan brevid. Där sket det sig och sluttiden 8,65 är bara sorglig. Inför staven tänkte jag pröva en ny grej - ingen uppvärmning. Hade bara slösat alla bra prestationer i uppvärmningen så tänkte spara dem till tävlingen. Gick inte vägen här heller, femte grenen i rad som misslyckades 434. Jag var nästan imponerad av mig själv. På 1000 m gick jag in för att springa 2.40, lättare sagt än gjort. Hamnade i påsen och efter andra varvet låg jag redan 5 sekunder efter tidtabellen. Försökte ta igen, men inför sista varvet stod det klart att jag inte kommer att hinna. Däremot tog jag tillsammans med Sami Itani en sensationell dubbelseger i den avslutande grenen (i B gruppen såklart). Sluttiden 2.48,68 är ändå personligt rekord och det ända resultat som jag är nöjd med från veckoslutet. Var första gången jag sprang 1000 m seriöst på sex år, men pers är alltid pers. Likaså i de totala poängen: 5183. Nästa mål är hall-FM i Jyväskylä om tre veckor, där hoppas jag att det ska gå mycket bättre. 

Juuso och jag tillsammans med Trey Hardee. Min respekt för mannen växte efter att ha träffat honom.

Återhämtningsservicen fungerar i Estland.

Efter två dagars tävlande.
Bild: Marko Mumm/Meediafoto OY

//OY

Igår + Idag = Imorgon

Som liten var jag redan väldigt intresserad av friidrott och såg upp till dem som var bra. Hemma har vi en drös med gamla videon från olika tävlingar med start från VM i Stuttgart 1993, ligger en kassett med längdfinalen från Tokyo 1991 någonstans som jag sedan samlade på mig senare - alla riktiga friidrottsvänner minns väl vad som hände vid längdhoppsgropen då. Det här var tiden innan Youtube, det var inte bara så där att få tag på det man ville se, och i mitt fall var det saker jag ville se flera gånger om. De tävlingar som jag minns extra väl är de olympiska spelen i Sydney 2000 eftersom de var de första tävlingar som jag själv bandade på en gammal hederlig VHS kassett. De här tävlingarna tittade jag sedan upp och ner, fram och tillbaka så att jag kan de flesta utantill än idag fastän det var länge sedan. Jag studerade friidrott kan man säga. Vem vet hur bra jag hade klarat mig i skolan om jag studerat lika flitigt där som jag gjorde hemma framför TV:n. Slowmotionknappen var ett viktigt arbetsredskap.

Orsaken till dessa tankar är veckoslutets SFI-läger i Kuortane. Till tränarskaran hör toppnamn inom den finländska friidrotten på 2000-talet. Namn som Conny Karlsson, Mikaela Ingberg, Simon Sundstén, Johan Meriluoto och David Söderberg, som fortfarande är aktiv. Dessa var stora figurer då jag var 9-15 år gammal. Började tänka på hur stort det är att ha dem med på läger, att de fortfarande har någonting kvar att ge grenen trots att deras egna aktiva karriär har tagit slut. Såklart hör min egen far också hit, men då han var aktiv hade jag inte så många tankar än. Tycker det är helt fantastiskt att vi har en sådan tur att våra egna barndomsförebilder är på plats och drar träningar. Själv tränar jag inte längre med grupperna, och största delen av de som är där tror jag inte följde med friidrott på den tiden då dessa var aktiva. Tror ändå de alla är medvetna om att det är stora finlandssvenska friidrottsprofiler det handlar om. Det var Conny jag lekte hemma på gården flera somrar i rad, och man kan väl säga att jag fortfarande har en del saker i tankarna som jag lärde mig bara av att se på hans stötar då jag själv stöter kula idag.

Friidrott är en komplex gren, därför är det så bra att det finns levande exempel på vad det är man kan åstadkomma. Tror att idrottarna blir väldigt motiverade och lyssnar på dem på ett helt annat sätt än om deras egen tränare säger i stora drag samma sak. Sättet att säga saker har en stor inverkan på ur idrottaren uppfattar det, det är ofta samma saker alla söker efter och så kommer det någon som lägger orden precis så att idrottaren verkligen förstår hur det ska kännas. Vad är det jag ska tänka på för att kroppen ska lyda? Ingen kan berätta det här bättre än en som själv varit bra och gjort dessa saker otaliga gånger. Repeterat dem, gjort misstag, lärt sig av sina misstag, kanske bara lyckats ett fåtal gånger med en viss sak. Ändå, kunskapen finns där. Som jag sa, friidrott är en så otroligt komplex gren där allting sällan kommer på en gång. Kastade min första riktiga spjutträning för vintern under Mikaelas vakande ögon, det blev en lyckad sådan! Kom på en sak som jag länge sökt efter, det kom halvt i misstag kan man säga men det var en sak som jag snappade upp och tänkte på och så blev det genast mycket bättre. Är inte så bakom flötet fastän jag är mångkampare att jag inte skulle veta att en låg armbåge är ett big no, no och att man ska kasta mot stödfoten, det är HUR jag ska tänka för att det ska bli så. Hur ska det kännas. Har försökt få ihop spjuttekniken i några år nu och har haft många väldigt stora spjut-profiler som sett mina kast och en kombination av alla de råden och sedan det lilla som jag nu kom på gjorde att det sade klick. Det hänger på så lite och fastän alla menar i stort samma sak är det något som får en att förstå. Därför behöver vi alla som har någonting att bidra med. Ur ett annat perspektiv kan man tänka sig vad allt man lärt sig som man själv egentligen inte har fått att fungera, men att det tankesättet i framtiden kan hjälpa någon annan.

Spenderade själv hela veckan i Kuortane, det började med landslagsläger för mångkamparna och fortsatte sedan mer på egen hand i en fullsatt hall där det som vanligt var full rulle på åt alla håll och kanter. På hösten skrev jag om hur den stora träningsmängden inverkar på prestationerna på banan kan jag nu säga att det gick som planerat - veckan före jul vände det totalt. Det var skillnad som på dag och natt, plötsligt kände jag att nu händer det någonting påriktigt i benen. Detta ledde i sin tur till att effekten automatiskt blev så mycket större, så den här veckan har varit avsevärt mycket trögare. Beror helt enkelt på att jag är nertränad och att nervsystemet inte hänger med. Vi gjorde en del tester i början av lägret, hade de gjorts en vecka tidigare hade det antagligen skrivits några utropstecken efter resultaten. Så blev det inte, men det fanns ändå tydliga tecken på att det rör sig i rätt riktning, ingen orsak att ta stress vill säga. Kommer att köra igång hallsäsongen lite försiktigt nästa vecka i form av en sjukamp. Kommer inte att göra hela kampen, utan ta en del av grenarna och köra igenom dem som träning för att se ungefär var jag ligger så här års. Ska bli spännande.

//OY