Som liten var jag redan väldigt intresserad av friidrott och såg upp till dem som var bra. Hemma har vi en drös med gamla videon från olika tävlingar med start från VM i Stuttgart 1993, ligger en kassett med längdfinalen från Tokyo 1991 någonstans som jag sedan samlade på mig senare - alla riktiga friidrottsvänner minns väl vad som hände vid längdhoppsgropen då. Det här var tiden innan Youtube, det var inte bara så där att få tag på det man ville se, och i mitt fall var det saker jag ville se flera gånger om. De tävlingar som jag minns extra väl är de olympiska spelen i Sydney 2000 eftersom de var de första tävlingar som jag själv bandade på en gammal hederlig VHS kassett. De här tävlingarna tittade jag sedan upp och ner, fram och tillbaka så att jag kan de flesta utantill än idag fastän det var länge sedan. Jag studerade friidrott kan man säga. Vem vet hur bra jag hade klarat mig i skolan om jag studerat lika flitigt där som jag gjorde hemma framför TV:n. Slowmotionknappen var ett viktigt arbetsredskap.
Orsaken till dessa tankar är veckoslutets SFI-läger i Kuortane. Till tränarskaran hör toppnamn inom den finländska friidrotten på 2000-talet. Namn som Conny Karlsson, Mikaela Ingberg, Simon Sundstén, Johan Meriluoto och David Söderberg, som fortfarande är aktiv. Dessa var stora figurer då jag var 9-15 år gammal. Började tänka på hur stort det är att ha dem med på läger, att de fortfarande har någonting kvar att ge grenen trots att deras egna aktiva karriär har tagit slut. Såklart hör min egen far också hit, men då han var aktiv hade jag inte så många tankar än. Tycker det är helt fantastiskt att vi har en sådan tur att våra egna barndomsförebilder är på plats och drar träningar. Själv tränar jag inte längre med grupperna, och största delen av de som är där tror jag inte följde med friidrott på den tiden då dessa var aktiva. Tror ändå de alla är medvetna om att det är stora finlandssvenska friidrottsprofiler det handlar om. Det var Conny jag lekte hemma på gården flera somrar i rad, och man kan väl säga att jag fortfarande har en del saker i tankarna som jag lärde mig bara av att se på hans stötar då jag själv stöter kula idag.
Friidrott är en komplex gren, därför är det så bra att det finns levande exempel på vad det är man kan åstadkomma. Tror att idrottarna blir väldigt motiverade och lyssnar på dem på ett helt annat sätt än om deras egen tränare säger i stora drag samma sak. Sättet att säga saker har en stor inverkan på ur idrottaren uppfattar det, det är ofta samma saker alla söker efter och så kommer det någon som lägger orden precis så att idrottaren verkligen förstår hur det ska kännas. Vad är det jag ska tänka på för att kroppen ska lyda? Ingen kan berätta det här bättre än en som själv varit bra och gjort dessa saker otaliga gånger. Repeterat dem, gjort misstag, lärt sig av sina misstag, kanske bara lyckats ett fåtal gånger med en viss sak. Ändå, kunskapen finns där. Som jag sa, friidrott är en så otroligt komplex gren där allting sällan kommer på en gång. Kastade min första riktiga spjutträning för vintern under Mikaelas vakande ögon, det blev en lyckad sådan! Kom på en sak som jag länge sökt efter, det kom halvt i misstag kan man säga men det var en sak som jag snappade upp och tänkte på och så blev det genast mycket bättre. Är inte så bakom flötet fastän jag är mångkampare att jag inte skulle veta att en låg armbåge är ett big no, no och att man ska kasta mot stödfoten, det är HUR jag ska tänka för att det ska bli så. Hur ska det kännas. Har försökt få ihop spjuttekniken i några år nu och har haft många väldigt stora spjut-profiler som sett mina kast och en kombination av alla de råden och sedan det lilla som jag nu kom på gjorde att det sade klick. Det hänger på så lite och fastän alla menar i stort samma sak är det något som får en att förstå. Därför behöver vi alla som har någonting att bidra med. Ur ett annat perspektiv kan man tänka sig vad allt man lärt sig som man själv egentligen inte har fått att fungera, men att det tankesättet i framtiden kan hjälpa någon annan.
Spenderade själv hela veckan i Kuortane, det började med landslagsläger för mångkamparna och fortsatte sedan mer på egen hand i en fullsatt hall där det som vanligt var full rulle på åt alla håll och kanter. På hösten skrev jag om hur den stora träningsmängden inverkar på prestationerna på banan kan jag nu säga att det gick som planerat - veckan före jul vände det totalt. Det var skillnad som på dag och natt, plötsligt kände jag att nu händer det någonting påriktigt i benen. Detta ledde i sin tur till att effekten automatiskt blev så mycket större, så den här veckan har varit avsevärt mycket trögare. Beror helt enkelt på att jag är nertränad och att nervsystemet inte hänger med. Vi gjorde en del tester i början av lägret, hade de gjorts en vecka tidigare hade det antagligen skrivits några utropstecken efter resultaten. Så blev det inte, men det fanns ändå tydliga tecken på att det rör sig i rätt riktning, ingen orsak att ta stress vill säga. Kommer att köra igång hallsäsongen lite försiktigt nästa vecka i form av en sjukamp. Kommer inte att göra hela kampen, utan ta en del av grenarna och köra igenom dem som träning för att se ungefär var jag ligger så här års. Ska bli spännande.
//OY
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar