Som mångkampare får jag ofta höra folks spontana reaktion när jag berättar vilken gren jag sysslar med. Allt som oftast är responsen god, folk lyfter på hatten och kallar det för "kungsgrenen". Sen finns det ju också dom som tycker vi mångkampare är de som inte riktigt klarat sig i någon enskild gren, och därför valt en gren som passar vår "medelmåttighet". Vet detta väldigt väl eftersom jag själv tänkte lite i samma banor innan jag fick lite mera insikt i grenen. I och med att vi mångkampare så sällan får visa upp oss är det väl bara naturligt att tänka så. En mångkamp är en stor helhet, två dagar med 5 grenar var. Ser man bara på den enskilda prestationen så går hela idén med grenen en förbi. När en reporter kring EM frågade mig när jag tänkte välja gren visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Tänkte nu, på grund av det och som en god fortsättning på min inledande text, ge er en snabb genomgång av vad det egentligen är jag håller på med. Hoppas det ger er lite insikt i mångkampsvärlden :)
Någon kommer säkert att se det jag nu vill påstå som en nål i ögat, så ska försöka uttrycka mig väl. Om vi ska gå tillbaka till hela idrottens begynnelse så gick det ut på att mäta sina fysiska egenskaper. Grunden till all idrott som finns idag ligger i de gamla grekiska olympiska spelen där män mätte sina egna färdigheter i form av löpning, hopp, kast och brottning o.s.v. Att inom olika grenar mäta sig i vem som nu egentligen är den bästa av de bästa är en omöjlig fråga att svara på. Men som världens bästa mångkampare besitter du sådana fysiska egenskaper som alla idrottsgrenar kräver, och enligt mig en riktig atlet. Snabbhet, uthållighet, styrka, explosivitet, rörlighet, motoriska egenskaper/tekniskt utförande, mental styrka och en seghet att lära sig även det man är sämst på. Som världens bästa idrottare tycker jag, på basis av det jag just räknat upp, att världens bästa mångkampare inte skulle vara ett alltför långsökt alternativ. Men varför är vi då inte lika snabba som en sprinter? Eller starka som en kulstötare? Spänstiga som en höjdhoppare eller lättfotade som en distanslöpare? Är väl lätt att kolla på helheten - ingen kan vara allting, men rätt så nära kan man komma. Mångkampen är en balansgång där man vill bli så bra som möjligt på allting, men inte så bra som möjligt på en enskild front att helheten skulle lida. Som ett enkelt exempel är massan. Om du lägger på dig mycket massa så kommer högst antagligen kulan att flyga längre, men kommer inte då din höjdhoppsnivå att sjunka? Den här balansgången är det som hela grenen går ut på. Tekniken kommer här med i bilden, med det tekniska utförandet kan du kompensera mycket i resultatväg samtidigt som det förebygger skador. Mångkamparen kan inte gå in på den tekniska biten heller på samma sätt som en grenspecialist. Den stora helheten får inte rubbas av att för mycket stirra sig blind på en enda gren. Någonting som är gemensamt för de flesta mångkampare vad gäller deras träningsupplägg är var man fäster vikten på sin träning - vid de svaga länkarna. Det här ska såklart inte få inverka negativt på det man är bra på heller, balansgången igen - förbättra svagheterna utan att glömma styrkorna. Löpningen, som är mångkampens A och O, hålls med året runt i diverse format som anpassar sig till årstiden och träningsupplägget. Hur man sedan vill bygga upp sin löpträning och hur man kan utnyttja den i andra grenar är väldigt mycket upp till var och en själv. Det är egentligen bara i diskusen som en mångkampare ibland till och med kastar längre, med långsamma ben. Kulan är också löpbetonad eftersom den kräver explosiva ben som kommer genom löpning och hopp.
Varför tränar vi då så mycket frågar sig en längdhoppare, varför så lite frågar sig en uthållighetslöpare. Svaret är enkelt, en längdhoppare lever på sin explosivitet medan en uthållighetslöpare lever på sin uthållighet. Ingen av dessa två behöver däremot mer än en bråkdel av vad den andra har. Människokroppen är bra på mycket, men så bra är den inte att den skulle vara kapabel att hålla sig explosiv året runt samtidigt som den håller sig uthållig. Explosiva utföranden kommer genom vilade ben. Så klart håller vi nersystemet uppe med explosiva övningar, men benen är inte nödvändigtvis så explosiva ;) Uthålligheten utvecklas med träningsmängden, som under vintern är väldigt hög eftersom bara att orka genomföra en mångkamp ordentligt kräver en bra grundkondition. Bara tävlingssträckorna vi springer blir sammanlagt 2110m, lägg där till alla ansatslöpningar, uppvärmningsdrag och provhopp så landar du redan där på några beskedliga kilometrar, på hög effekt. Därför är snabbhetsuthålligheten en väldigt viktig egenskap. När vi sedan närmar oss den första mångkampen måste vi på något sätt få det explosiva fram i kroppen och förädla det vi strävat efter hela vintern, därför kör vi inte längre 4 timmars träningar och blir till mer sällan att träna flera pass per dag. Nivån ska alltså stiga så att man har en bra "feelis" när första mångkampen närmar sig. En slags grensäkerhet är viktig, eftersom osäkerhet är det värsta man kan känna inför en gren. Ett tecken på en långt kommen mångkampare är att han i stora drag vet vilka resultat han kommer att göra i alla grenar under en normal dag.
Medan jag skrev märkte jag att jag omöjligt kommer att få allt jag har att säga om mångkamp anpassat till en sådan längd att en människa skulle orka plöja igenom det hela. Kommer istället här inom några dagar att komma med den andra delen. Hoppas ert intresse väcktes lite och ni orkar med den delen också :)
/OY
